Ikväll skedde det, exakt 14 dagar efter den första cytostatikabehandlingen 🙁 Jag bad min assistent klia mig på huvudet och efter en liten stund kände vi båda att jag tappade en del hår. Jag har känt under några dagar att jag var lite öm i hårbotten, det har känts ungefär som att ha håret uppsatt i en tajt hästsvans och sedan när man släpper ut håret ömmar det lite.
Nu fanns det ingen återvändo, jag lånade min mans rakapparat men när Sandra skulle raka av mig håret så var den för klen så jag ringde till Becca som skulle börja klockan 22 och frågade om hon kunde ta med sin maskin och det kunde hon.
När håret föll till golvet började även mina tårar falla 🙁 Jag vet att det låter löjligt, håret kommer att växa ut till hösten igen men tyvärr hjälper det inte i skrivande stund. Nu sitter jag här men en mössa på huvudet och kan inte ens titta mig i spegeln för jag känner mig så fruktansvärt ful 🙁 Jag fattar inte hur jag skall få kraft att titta mig i spegeln men med tiden kanske det går, känner att jag har tur som har personliga assistenter just nu för då slipper jag att göra det just nu.
