Du ser inte när du tittar på mig att cancerbeskedet jag fick den 28 december 2017 har satt djupa ärr både på insidan och utsidan av mig samt gett mig svår dödsångest. Ångesten tar ett järngrepp om mig titt som tätt och speciellt på kvällar och nätter.
Cancer är en obarmhärtig gäst, den intar din kropp utan att fråga om lov först. Jag har aldrig bjudit in den gästen och kommer aldrig att göra det frivilligt. Cancern är en ovälkommen gäst som har intagit min kropp och som jag och alla i min närhet nu försöker få ut med buller och bång. Vem som kommer att vinna är ännu oklart men vinner jag denna gång så vet jag att den ovälkomna gästen kan dyka upp igen när som helst utan förvarning och då kanske den vinner. Döden kommer numera alltid att flåsa mig i nacken, ibland närmare och ibland på längre avstånd men jag kommer aldrig att kunna slappna av helt och hållet från denna gäst.
Min diagnos är ganska ny och jag förstår allvaret i den men samtidigt förstår jag inte. I början på december 2017 levde jag ett drömliv, det förstår jag nu. Jag var en glad person i mina bästa år med en make som älskar mig över allt annat, underbara vänner, ett eventuellt nytt jobb som jag skulle få skapa helt själv, massor av aktiviteter och resor som skulle genomföras men nu ser jag någon annan när jag tittar mig i spegeln. Spegelbilden visar en extremt trött och orkeslös person som numera inte ler eller skrattar speciellt ofta, en person som grubblar över när hon skall dö och hur hon skall kunna ordna den upplevelsen så smärtfri som möjligt för maken, en person som ständigt blir påmind när hon klär av sig på överkroppen med ett ärr på ca 20 cm och inget bröst på höger sida. Aktiviteten i hjärnan fokuserar i skrivande stund på hur vida det kommer att bli någon cytostatika eller inte. Känslan över att tappa allt kroppshår lockar inte alls och alla biverkningar som kan komma av denna behandling.
Jag försöker att leva i nuet, jag lever ju trots allt här och nu men vad jag har gått igenom de senaste veckorna kan absolut ingen förstå om man själv inte har befunnit sig i samma situation eller en liknande. Det syns som sagt inte på mig om du möter mig i affären, på en fest eller någon annanstans men under tröjan syns det att den ovälkomna gästen har lämnat kraftiga spår och påminner mig ständigt om att döden kan slå till när som helst utan att jag har något som helst att säga till om.
Under resten av mitt liv, vare sig det blir några månader eller många år så vill jag försöka samla in så mycket pengar det bara går till cancerforskningen. Från det att jag fick min diagnos så har jag avsagt mig alla framtida presenter och blommor men självklart har jag har full förståelse att nära och kära vill ge något som bara är ämnat för mig vid middagsbjudningar, födelsedagar, högtider osv. och det är okej men jag vill helst att man i 1:a hand sätter in ett bidrag på min insamlingssida hos Cancerfonden, sidan hittar du genom att klicka HÄR. Jag blir väldigt glad om du skriver vem insättningen är ifrån. Det spelar ingen roll om det är 1 krona eller en miljon, huvudsaken är att det kommer in pengar till forskningen. Dessa bidrag gör så att forskarna förhoppningsvis hinner hitta behandlingsmetoder som gör att jag och andra cancerdrabbade aldrig mer behöver oroa oss för den ovälkomna gästen och får på så sätt leva tills vi dör av ålderdom.
