Igår tittade jag på The C Word och The C Word två helt olika filmer men med samma handling och titel. Den ena en spelfilm och den andra en dokumentär.
The C Word, är en verklighetsbaserad spelfilm som handlar om när Lisa Lynch får diagnosen bröstcancer och hur hon bearbetar och lever med sin sjukdom.
Filmen var bra tyckte jag då jag känner igen en hel del trotts att jag bara är i början av min cancerresa. I ytterligare två dagar kan du se filmen hos SVT play.
The C Word, är en dokumentär som gjordes 2016 av canceröverlevaren Meghan L O´Hara. Dokumentären utforskar hur livsstil och samhällsförändringar kan tillsammans förinta sjukdomen och man tar en närmare titt på Dr Servan-Schreiber´s studie. Filmen var väldigt intressant tycker jag då den visar hur man själv kan förbättra sina odds mot cancern vare sig du har insjuknat i cancer eller inte. Du hittar dokumentären hos Netflix.
Igår var jag på sjukhuset, denna gång för att prata med kirurgen om vad man kommit fram till på läkarkonferensen som ägde rum i i förrgår. Jag träffade även narkosläkaren och tog EKG inför operationen. Blodprover behövde jag inte ta då min husläkare hade gjort det i december.
Initialt så föreslog kirurgen en bröstbevarande operation som skulle efterföljas av cellgifter och strålning men under konferensen så rekommenderar samtliga läkare att man opererar bort hela bröstet då man tror att cellgifter inte kommer att fungerar på grund av min grundsjukdom (funktionsnedsättningen).
När min kontaktsjuksköterska ringde i måndags och berättade vad läkarna hade kommit fram till så frågade jag naturligtvis varför de inte tror att jag skulle kunna få strålning. Hon trodde att det eventuellt kunde bero på mitt hjärta och lungor men när jag träffade kirurgen igår så berättade hon att det kunde bli svårt eftersom jag inte kan lägga min arm ovanför huvudet under strålbehandlingen vilket man måste.
För att säkerställa deras misstankar så fick jag besöka strålavdelningen och provligga i maskinen och tyvärr hade de rätt, de försökte dock lösa problemet på flera olika sätt men det gick tyvärr inte.
Ytterligare en behandlingsmetod försvinner, först hormonbehandling då min tumör inte är känslig mot det och nu strålning på grund av att jag inte kan lägga armen ovanför huvudet. Jag känner att mina alternativ tar slut och chansen att jag skall klara detta inte är inom räckhåll längre.
Jag har vetat sedan många år tillbaka att jag har nära och kära som bryr sig om mig men jag tror inte riktigt att jag har förstått hur mycket de bryr sig om mig förrän nu. Sedan jag fick min cancerdiagnos har jag verkligen fått stöd av fantastiska vänner och min älskade familj.
När livet är nattsvart är det verkligen viktigt att ha nära och kära vid sin sida och mina vänner och familj har verkligen ställt upp den senaste tiden. Även fast jag ärt väldigt lessen och deprimerad så har har det skickat blommor, kommit förbi bara för att ge en chokladbit och en kram, tagit med sig och lagat mat hemma hos oss, bjudit in till middagar eller erbjudit sin hjälp.
Flera gånger har jag avböjd deras sällskap och hjälp men de har inte gett sig utan fortsatt att fråga och mellan varven har jag sagt ja och de gångerna har det varit väldigt skönt att skingra tankarna för en stund.
De har lovat att fortsätta vara på mig om att umgås även om jag avböjer de flesta gångerna, det känns otroligt skönt för jag vet att jag inte orkar vara den som föreslår och fråga om att träffas under en ganska lång tid fram över trotts att jag älskar att arrangera evenemang med de jag älskar.
STORT tack för att ni finns i mitt liv kära vänner och familj! <3
Här några bilder från i helgen då vänner kom förbi och lagade mat + att vi blev bortbjudna på middag.
Världen rullar på som vanligt, morgonradion är på och diskuterar huruvida man skall lägga sig tidigt eller inte när man skall upp tidigt morgonen där på och glada låtar spelas, tvättmaskinen fyller och tömmer vatten, människor runtomkring mig pratar om allt mellan himmel och jord. Livet pågår precis som det alltid har gjort de senaste åren, allt är som det alltid har varit, förutom en enda sak att jag har fått aggressiv bröstcancer. Min värd har stannat men den övriga världen fortsätter som vanligt, HUR är det möjligt? Det känns som jag sitter i en bubbla och allt går i slow motion men utanför flyger allt förbi i en enorm hastighet.
I min bubbla är det svart som natten men utanför bubblan är det alla möjliga härliga färger som sprakar och ger harmoni. Jag brottas med tankar som förpestar min tillvaro något enormt. Den som får ta allt detta är min man och jag får så enormt dåligt samvete, jag tycker så synd om honom <3
Sedan den 28 december klockan 10:30 har jag haft en STOR djävul på min ena axel, den sitter där och ”viskar” meningar i mitt öra konstant som att ”nu har du inte långt kvar att leva”, ”du kommer att dö”, ”din prognos är extremt dålig”, ”din cancer sprider sig som en löpeld genom din kropp”, ”du kommer inte att klara detta” osv.
Flera deciliter tårar sprutar och rinner ner för mina kinder varje dygn, gråtattacker och andnöd avlöser varandra hela tiden.
Jag ser min begravning framför mig dag som natt.
Det känns som jag håller på att bli tokig.
För några dagar sedan när jag pratade med min arbetsterapeut om nya hjälpmedel jag behöver nu inför cancerbahandlingen så hoppade en liten, liten ängel upp på min andra axel men den blir hela tiden attackerad av den stora djävulen så ängelen är ordentligt tilltufsad och har inte så mycket ork för närvarande.
Trotts att min älskade man och mina assistenter gör allt i sin makt för att trösta mig så mår jag extremt dåligt. Jag ser bara nattsvart och allt som händer runtomkring mig på dagarna tänker jag att det kan vara en av de sista gångerna jag upplever detta.
Sedan den 28 december har det kommit blombud efter blombud och flera nära och kära har även varit förbi och lämnat blommor till mig. Dessa bilder är bara några av buketterna jag har fått.
Det är otroligt roligt att få blommor måste jag säga men just nu är det lite tveeggat då jag får vackra buketter för att jag har fått ett tråkigt besked om att jag är allvarligt sjuk. Det kanske är otacksamt att säga men blommor förknippar jag med något roligt, vackert, stämningshöjande och så vidare inte något tråkigt som sjukdom. Jag har dock full förståelse för att man ger eller skickar blommor till någon som har det jobbigt för att lysa upp hens tillvaro, jag har själv gjort det flera gånger.
Jag har dock ett önskemål till de personer som vill ge mig blommor från och med nu och det är ta den summa du/ni hade tänkt köpa blommor för och sätt in dem hos Cancerfonden eller bli månadsgivare. Ta en bild/skärmdump på insättningen eller anmälan och skicka den till mig, det kommer att hjälpa så många fler i framtiden som får någon sorts cancer.
id 16-tiden ringde Anna och hörde efter hur det var med mig och samtidigt meddelade hon att nu var operationsdatumet satt till den 23 januari men det är preliminärt tills efter läkarkonferensen. Fick också veta att det inte blir Catharina som opererar mig då hon inte fanns tillgänglig förens 3-4 veckor längre fram och så länge vill de inte vänta med operationen om det nu är den man skall börja med.
Jag fick ytterligare ett datum, den 16 januari skall jag träffa läkarna som skall operera mig och Anna skall även visa mig avdelningen där jag kommer att strålas samt skall ett EKG tas på mig och prover, jag tror även att jag skall träffa narkosläkaren.
Igår erbjöd min kontaktsjuksköterska Anna att jag kunde få gå och prata med sjuksköterskan Charlotta Frestadius som även är utbildad i att samtala med personer som hamnar i ett trauma.
Redan idag fick jag tid men jag tyckte att det var sådär, istället för att kanske bli lite lugnare så fick jag ännu fler frågor och stressnivån var lika som innan eller kanske lite högre till och med.
När jag kom hem så kände jag att jag måste ringa till Anna och prata så efter någon timme ringde hon upp och vi pratade en stund om min oro och frågorna som hade dykt upp efter samtalet. Det kändes skönt.
Igår var jag åter på bröstcentrum, denna gång för att få min dom. Hade jag en snäll eller farlig tumör som växte i mitt högra bröst!?
Min man och min assistent Sandra F var med, vi var tidigt på plats, hela 35 minuter och efter bara några minuter fick jag komma in. Mitt hjärta slog så hårt så jag hade svårt att andas. Sjuksköterskan Anna Ljunggren och läkaren Catharina Eriksen såg allvarliga ut tyckte jag och det var väl inte så konstigt eftersom Catharina meddelade att jag hade aggressiv bröstcancer. Man hade inte fått alla provsvar än men de hon kunde berätta var att tumören inte var känslig mot hormoner och att den delade sig snabbt. Två saker som inte är så bra. Dessutom är graden på tumören mellan en 2:a och en 3:a men närmare en 3:a, gradskalan går upp till 3, ytterligare en sak som inte är positiv.
Jag började skaka och tårarna rullade i en stril ström ner för kinderna, läkaren var väldigt ödmjuk och tog fram en servett och torkade tårarna allt eftersom de rann på mig. De skulle försöka ordna så att det skulle bli Catharina som skulle operera mig och just nu ser vårdinsatserna ut såhär:
* Operation * 6 omgångar med cellgifter som ges var 3:e vecka * Strålning mån-fredag i 5 veckor
Detta kan dock komma att ändras efter måndag den 15 januari, då äger nämligen en läkarkonferens rum med alla tänkbara läkare. De skall gå igenom mitt fall och bestämma vilken ordning behandlingen skall ha men i skrivande stund så ser det ut som man kommer att börja med operationen.
Efter mötet med Catharina så skulle Anna som också blev min kontaktsjuksköterska gå igenom en hel rad saker som skulle ske den närmsta tiden. Jag hade svårt att ta in allt så det var tur att Martin var med men Anna var väldigt metodisk och mjuk i sitt sätt, jag är så tacksam att jag fick henne som min kontaktsköterska.
Resten av dagen och även natten var som i ett töcken med dödsångest och tårar.
Vi använder cookies för att se till att vi ger dig den bästa upplevelsen på vår hemsida. Genom att fortsätta använda den här webbplatsen godkänner du deras användningOkIntegritetspolicy
