Världen rullar på som vanligt, morgonradion är på och diskuterar huruvida man skall lägga sig tidigt eller inte när man skall upp tidigt morgonen där på och glada låtar spelas, tvättmaskinen fyller och tömmer vatten, människor runtomkring mig pratar om allt mellan himmel och jord. Livet pågår precis som det alltid har gjort de senaste åren, allt är som det alltid har varit, förutom en enda sak att jag har fått aggressiv bröstcancer. Min värd har stannat men den övriga världen fortsätter som vanligt, HUR är det möjligt? Det känns som jag sitter i en bubbla och allt går i slow motion men utanför flyger allt förbi i en enorm hastighet.

I min bubbla är det svart som natten men utanför bubblan är det alla möjliga härliga färger som sprakar och ger harmoni. Jag brottas med tankar som förpestar min tillvaro något enormt. Den som får ta allt detta är min man och jag får så enormt dåligt samvete, jag tycker så synd om honom <3

FUCK YOU CANCER-JÄVEL!!!!!

Djävulen sliter och drar i mig all min vakna tid. 

Sedan den 28 december klockan 10:30 har jag haft en STOR djävul på min ena axel, den sitter där och “viskar” meningar i mitt öra konstant som att “nu har du inte långt kvar att leva”, “du kommer att dö”, “din prognos är extremt dålig”, “din cancer sprider sig som en löpeld genom din kropp”, “du kommer inte att klara detta” osv. 

Flera deciliter tårar sprutar och rinner ner för mina kinder varje dygn, gråtattacker och andnöd avlöser varandra hela tiden.

Jag ser min begravning framför mig dag som natt.

Det känns som jag håller på att bli tokig.

För några dagar sedan när jag pratade med min arbetsterapeut om nya hjälpmedel jag behöver nu inför cancerbahandlingen så hoppade en liten, liten ängel upp på min andra axel men den blir hela tiden attackerad av den stora djävulen så ängelen är ordentligt tilltufsad och har inte så mycket ork för närvarande.

Trotts att min älskade man och mina assistenter gör allt i sin makt för att trösta mig så mår jag extremt dåligt. Jag ser bara nattsvart och allt som händer runtomkring mig på dagarna tänker jag att det kan vara en av de sista gångerna jag upplever detta.

Sedan den 28 december har det kommit blombud efter blombud och flera nära och kära har även varit förbi och lämnat blommor till mig. Dessa bilder är bara några av buketterna jag har fått.

Det är otroligt roligt att få blommor måste jag säga men just nu är det lite tveeggat då jag får vackra buketter för att jag har fått ett tråkigt besked om att jag är allvarligt sjuk. Det kanske är otacksamt att säga men blommor förknippar jag med något roligt, vackert, stämningshöjande och så vidare inte något tråkigt som sjukdom. Jag har dock full förståelse för att man ger eller skickar blommor till någon som har det jobbigt för att lysa upp hens tillvaro, jag har själv gjort det flera gånger.

Jag har dock ett önskemål till de personer som vill ge mig blommor från och med nu och det är ta den summa du/ni hade tänkt köpa blommor för och sätt in dem hos Cancerfonden eller bli månadsgivare. Ta en bild/skärmdump på insättningen eller anmälan och skicka den till mig, det kommer att hjälpa så många fler i framtiden som får någon sorts cancer.

id 16-tiden ringde Anna och hörde efter hur det var med mig och samtidigt meddelade hon att nu var operationsdatumet satt till den 23 januari men det är preliminärt tills efter läkarkonferensen. Fick också veta att det inte blir Catharina som opererar mig då hon inte fanns tillgänglig förens 3-4 veckor längre fram och så länge vill de inte vänta med operationen om det nu är den man skall börja med.

Jag fick ytterligare ett datum, den 16 januari skall jag träffa läkarna som skall operera mig och Anna skall även visa mig avdelningen där jag kommer att strålas samt skall ett EKG tas på mig och prover, jag tror även att jag skall träffa narkosläkaren.

Igår erbjöd min kontaktsjuksköterska Anna att jag kunde få gå och prata med sjuksköterskan Charlotta Frestadius som även är utbildad i att samtala med personer som hamnar i ett trauma.

Redan idag fick jag tid men jag tyckte att det var sådär, istället för att kanske bli lite lugnare så fick jag ännu fler frågor och stressnivån var lika som innan eller kanske lite högre till och med.

När jag kom hem så kände jag att jag måste ringa till Anna och prata så efter någon timme ringde hon upp och vi pratade en stund om min oro och frågorna som hade dykt upp efter samtalet. Det kändes skönt.

Idag är det trettondagsafton och många jobbar halvdag men inte sjukhusen, jag blev dock lite förvånad över samtalet som kom. Det var från Bröstcentrum som meddelade att de hade fått in flera avbokningar och frågade om jag kunde komma den 9:e istället för den 10:e.

Självklart svarade jag ja på det. Efter samtalet började dock mina tankar spela mig ett spratt. Jag tänkte att ingen bokar väl av ett sådant sjukhusbesök så de kallar in mig tidigare för att det är så allvarligt men både assistenter och min man trodde att det var så som sjuksköterskan hade sagt.