Hur ont och smärtsamt det än känns så när man får ett cancerbesked så tror flera att nu skall jag dö och så även jag. Jag vet inte hur många gånger jag har tänkt på att komma till himmelen och min begravning sedan i slutet på december 2017 men jag kan säga att det är otaliga gånger, det går nog inte ens att räkna.

I skrivande stund börjar också oron över morgondagens operation komma, tänk om jag inte vaknar efter narkosen, tänk om det tillstöter komplikationer som gör att jag dör där och då. På grund av dessa tankar så har jag bestämt mig för att skriva dessa rader.

Jag fick frågan för en tid sedan att om så vore fallet att jag inte skulle klara mig från denna fuck cancer skulle jag planera eller hade jag redan planerat min egna begravning!? Svaret är nej, jag har inte planerat min begravning redan men självklart har jag funderat på den fler än en gång. Jag överlåter nog den planeringen till min man men visst har jag några önskemål.

Mina önskemål är;
* Jag kremeras och begravs antingen här i min hemkommun eller i kommunen jag är uppvuxen i, i närheten där min pappa ligger.
* Själva ceremonin vill jag skall vara ljus och personlig.
* Jag vill absolut inte att gästerna har mörka kläder utan istället ljusa och festklädda för jag älskar att vara festklädd och jag vill att det liv jag fick här på jorden skall firas.
* Efter kyrkan vill jag att gästerna serveras champagne och tilltugg för det är bara så jag. 🙂
* Självklart skall det finnas massor av musik som schlager, Celine Dion, U2 och Bruce Springsteen.

Det skall helt enkelt vare en fest, en fest där man firar den jag var!

Ingen i min närhet tycker att detta är en konstig önskan då alla vet att jag fullkomligt älskar att arrangera och planera fester för nära och kära!

SKÅL!!!

Mitt gamla liv var trotts allt inte så tokigt, det var till och med fantastiskt med STORT F. Jag vill ha tillbaka det NU!!!

Mitt nya liv är inget jag önskar någon, inte ens den värsta brottslingen i hela universum! Sedan min cancerdiagnos den 28 december 2017 eller den 9 januari 2018 beroende på hur man ser det. Hur som helst har det varit fullkomligt nattsvart men några enstaka minuter av lite lycka när familj och vänner har försökt skingra mina tankar med hjälp av deras närvaro ÄLSKAR ER MINA NÄRA OCH KÄRA!!! 

Jag är på riktigt avundsjuk på glada och lyckliga människor, till och med mina egna älskade nära och kära och den känslan hatar jag då jag vill mina kära allt gått i livet på alla sätt och vis men jag kan inte styra över mina känslor. 

Vad är då lycka?! Det finns nog lika många förklaringar på det som det finns människor på jorden. För mig har jag insett att lycka är alla dagar när man är frisk till att börja med, inte har tryck över bröstet eller har dödsångest. Lycka är också väldigt små saker som händer vardagligen som t.ex. att min man kommer hem och ler mot mig, startar min favoritlåt, tänder stearinljus vid min dator så att det skall bli mysigt eftersom han vet att jag ÄLSKAR allt som har med mysigt att göra! När han smeker mig över kinden, torkar mina tårar och säger “jag finns här hela tiden”. ÄLSKAR DIG MARTIN TILL UNIVERSUM OCH TILLBAKA!!! 

Jag önskar att jag uppskattat livet betydligt mycket mer än vad jag gjorde innan min diagnos! Det jag vet med all säkerhet är att jag kan lova på heder och samvete att om jag klarar mig och inte dör av min cancer så kommer jag uppskatta varje frisk sekund jag kommer att få och ta tillvara på varje möjlighet jag får.

Klarar jag mig inte och istället dör så önskar jag att alla därute på något vis får en uppenbarelse och lever sitt liv till fullo och uppskattar varje sekund av det, för vet du!?, DU har bara ETT LIV här på jorden och det får du aldrig tillbaka när det väl tar slut!!!

Igår var jag på sjukhuset, denna gång för att prata med kirurgen om vad man kommit fram till på läkarkonferensen som ägde rum i i förrgår. Jag träffade även narkosläkaren och tog EKG inför operationen. Blodprover behövde jag inte ta då min husläkare hade gjort det i december.

Initialt så föreslog kirurgen en bröstbevarande operation som skulle efterföljas av cellgifter och strålning men under konferensen så rekommenderar samtliga läkare att man opererar bort hela bröstet då man tror att cellgifter inte kommer att fungerar på grund av min grundsjukdom (funktionsnedsättningen).

När min kontaktsjuksköterska ringde i måndags och berättade vad läkarna hade kommit fram till så frågade jag naturligtvis varför de inte tror att jag skulle kunna få strålning. Hon trodde att det eventuellt kunde bero på mitt hjärta och lungor men när jag träffade kirurgen igår så berättade hon att det kunde bli svårt eftersom jag inte kan lägga min arm ovanför huvudet under strålbehandlingen vilket man måste.

För att säkerställa deras misstankar så fick jag besöka strålavdelningen och provligga i maskinen och tyvärr hade de rätt, de försökte dock lösa problemet på flera olika sätt men det gick tyvärr inte. 

Ytterligare en behandlingsmetod försvinner, först hormonbehandling då min tumör inte är känslig mot det och nu strålning på grund av att jag inte kan lägga armen ovanför huvudet. Jag känner att mina alternativ tar slut och chansen att jag skall klara detta inte är inom räckhåll längre.