Igår var dagen då jag trodde att jag skulle dra mitt sista andetag i en taxi påväg in till Södersjukhuset. Det började redan i måndags, jag kände att jag hade lite ont i nedre delen av ryggen. Det är inte så konstigt och det har hänt förut, dessutom gick det över så jag tänkte inte så mycket mer på det.

Jag har däremot haft konstant ont i det opererade brösten under flera dagar så jag ringde till min kontaktsjuksköterska och hon bokade in en akuttid till torsdag kl. 10:00 (igår). Ungefär 45 minuter innan jag skulle åka till sjukhuset så började jag att få ont i ryggen igen och även på baksidan av låren samt rumpan. Ytterligare några minuter senare fick jag ont i bröstet och tyckte att det var lite jobbigt att ta djupa andetag.

När jag gick för att ta på mig ytterkläderna så ökade smärtorna radikalt och påväg in till sjukhuset så var smärtorna fruktansvärda, min assistent funderade en kort stund på att tillkalla ambulans men hon bad istället chauffören köra lite fortare. Jag trodde på allvar att jag skulle dra mitt sista andetag där och då i taxin, det kändes som jag fick en hjärtinfarkt.

Väl inne på onkologen så fokuserade det självklart på det jag nu gick igenom och inte det jag egentligen hade fått tid för. De ställde massor av frågor och sedan fick jag en morfinspruta för att förhoppningsvis lindra smärtan och det fungerade något men långt ifrån smärtfri. Orsaken till denna smärta misstänkte läkaren var den spruta jag tog 24 timmar efter den senaste cytostatikabehandlingen, den kan nämligen påverka benmärgen men det kan också bero på en propp i lungan så hon beslutade att göra en skiktröngen.

Jag tillbringade 7 timmar på sjukhuset och under dessa timmar han jag med att få 4 morfinsprutor, sätta nål i venporten för att ta prover, lunch, fika, ett besök i sjukhuskyrkan för att tända ljus för pappa och moster, shoppa i blomsterbutiken, röntgen och sedan få svaren av läkaren. Det är otroligt vad mycket man kan göra med morfin i kroppen 🙂

Tack och lov så hittade man ingen propp utan man tror att detta berodde på att benmärgen blev påverkad av sprutan. Det såg också att jag hade en vätskesamling, den kan orsaka det onda jag har haft i det opererade bröstet. De föreslog att jag skulle bli inlaggd för att få hjälp med smärtan men då jag inte få ha med mig mina assistenter på sjukhuset så avböjde jag det och istället skrev hon ut morfintabletter.

Väl hemma igen så blir jag fruktansvärt illamående och det satt i hela kvällen, troligtvis berodde det på morfinet jag hade fått under dagen. När kl. är 20:40 uppmärksammar jag att de hade glömt att ta bort nålen i venporten så det var bara att åka in igen då man inte få ta bort nålen själv eftersom man måste spola venporten med koksaltlösning.

Natten gick bra och jag fick sova i flera timmar i sträck 🙂 Morgonen idag har också gått bra hittills, ingen smärta så nu håller jag tummarna att jag får må bra fram tills nästa behandling som äger rum om två veckor.

Igår var det dags för min 2:a omgång av cytostatika (cellgifter) denna gång full dos och provtagning först så att se till att mina värden var bra innan de kopplade in droppet. Enligt sköterskan hade jag fantastiskt bra värden denna gång 🙂

Då jag tar proverna samma dag som jag får cytostatika så är jag på sjukhuset någon timme extra så jag han både äta lunch och godis samt vila. Självklart var jag och Ulrika tvungen att lipa åt denna behandling, precis som jag gjorde förra gången men självklart är jag tacksam att cytostatika finns trots att den bryter ner mig totalt. 

Då jag numera får full doss så blir jag också tvungen att ta ytterligare en spruta 24 timmar efter behandlingen, detta för att kicka igång mina vita blodkroppar igen.